Boxern är en intelligent och lojal hund som har ett stort behov av sällskap och motion. Den blir inte lycklig om den regelbundet lämnas ensam hemma.
Boxern är känslig för värme och man måste vara försiktigt så att den inte blir överhettad.
Storlek
Vikt:
Hanhund: 30–36 kg
Tik: 22–29 kg
Mankhöjd:
Hanhund: 60 cm
Tik: 55 cm
Utseende:
Brakycefal huvudform (kort huvud), hängande undre ögonlock och hängande öron (naturligt)
Typiskt för rasen:
Energinivå: mycket hög
Livslängd: 8–10 år
Tendens att dregla: stor Tendens att snarka: måttliga
Tendens att skälla: Liten
Tendens att gräva: liten Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: stort
Framavlad för:
Tjurhetsning, vakthund
Päls:
Längd: kort
Kännetecken: Tätliggande
Färger: Ljust gulbrun, tigrerad, med eller utan vit teckning och svart mask
Allmänna pälsvårdsbehov: låga
Godkänd som ras av:
Förekomst: vanlig
Boxern är muskulös och kraftfull med kvadratisk kropp.
Hanarna blir cirka 65 cm och väger mellan 30 och 36 kg, tikarna är vanligtvis något mindre.
Boxern har ett ädelt huvud med distinkt kvadratisk form. Den har underbett och trubbig nos. Bringan är bred och djup och ryggen relativt kort och stark. Boxerns öron viker sig framåt naturligt, men förr kuperades de för att stå rakt upp. Svansen är ofta kuperad och bärs högt. Tassarna är kompakta och tårna välvda.
Boxerns päls är kort och rasen fäller måttligt. En del boxerhundar har en djupt gulbrun päls och andra är tigrerade. Deras ansikte eller mask är vanligen svart, men en del har vita tecken i ansiktet och vitt på bringan och tassarna.
Temperament:
Boxrar är intelligenta, har hög energinivå, är lekfulla hundar som trivs med att vara sysselsatta. Deras temperament återspeglar deras härkomst. De föredrar att vara tillsammans med sina ägare och är lojala husdjur som modigt vaktar hem och familj mot främlingar.
De kommer väl överens med andra djur om de vuxit upp tillsammans. Boxrar har dock ett rykte om sig att kunna attackera andra hundar och katter i grannskapet om de lämnas utan tillsyn, så de ska aldrig lämnas lösa att driva runt.
Boxern brukar inte vara skällig. Om en boxer skäller finns det inte sällan en orsak till att den gör det. Däremot är det vanligt att boxrar ger ett morrande ljud ifrån sig, något som egentligen bara är hundens sätt att prata.
Att leva med:
Boxern har ett stort behov av sällskap och av motion. Om de här behoven inte tillgodoses kan boxrar bli destruktiva om de lämnas ensamma hemma. Boxrar är idealiska om man vill ha hunden med sig största delen av tiden eller för stora, aktiva familjer med hem där någon för det mesta är hemma. De kan trivas fint på landet eller i stan, bara de får rusa av sig och göra av med överskottsenergi. Om du bor i stan är det nödvändigt med regelbundna promenader.
Boxern är känslig för värme och man måste vara försiktigt så att den inte blir överhettad. De behöver även skyddas mot kyla eftersom de har kort päls. Deras pälsar är emellertid mycket enkla att sköta och kommer att vara glänsande och fina så länge de går på en god diet, får ett bad då och då och borstas igenom med en pälsvårdsvante eller en ryktborste av gummi.
En del boxrar dreglar mycket och en del snörvlar och snarkar. I likhet med andra stora hundar är de inte särskilt långlivade. Den förväntade livslängden är 7 till 10 år.
Historik:
Boxern härstammar från utdöda bullenbaiser-raser som korsats med mastiff, bulldog samt möjligen grand danois och till och med terrier. De framavlades i Tyskland under 1800-talet, först för att användas vid tjurhetsning och sedan som slaktarassistenter med uppgift att hålla styr på boskapen inne på slakterierna. En del rashistoriker säger att boxern har fått sitt namn från ordet ”boxl”, det tyska ordet för slakteri. Andra rasfantaster hävdar att det kommer från hundens specifika sätt att använda tassarna vid lek, något som påminner om en sparrande boxare. Inte förrän efter första världskriget importerades boxrar till USA. Efter 1940 tilltog rasens popularitet och den blev en av de mest populära i USA.
Boxern räknas till arbetande hundar. Det är en av de raser som togs i tjänst som polishundar och de har använts som ledarhundar åt blinda. Men de föds också upp för att vara sällskapshundar och vakthundar och kanske är de mest kända för att vara lojala familjehundar som är speciellt förtjusta i barn.
