Även om rasen ger intryck av att vara en stor och lättjefull hund, har rhodesian ridgeback vunnit många hjärtan tack vare dess medfödda egenskaper. Den är sällskaplig, har ett lugnt och sansat temperament och är en utmärkt följeslagare.
Rhodesian ridgeback, som ofta kallas afrikansk lejonhund, har sitt ursprung i Sydafrika.
Storlek:
Vikt:
Hanhund: 36–40 kg
Tik: 29–32 kg.
Mankhöjd:
Hanhund: 60–70 cm
Tik: 60–65 cm
Utseende:
Hängande öron (naturligt)
Typiskt för rasen:
Livslängd: 10–13 år
Tendens att dregla: liten Tendens att snarka: liten
Tendens att skälla: Liten
Tendens att gräva: liten Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: måttliga
Framavlad för:
Jakt på storvilt, vakthund
Päls:
Längd: kort
Kännetecken: Tätliggande
Färger: Vetefärgad till röd
Allmänna pälsvårdsbehov: låga
Godkänd som ras av:
Förekomst: vanlig
Rasens främsta karaktärsdrag är den så kallade ridgen, en hårkam längs manken där pälsen växer mothårs.
Den utgörs av en hårkam där pälsen växer mothårs i förhållande till den övriga pälsen. Den börjar precis bakom skuldrorna och avslutas precis före höfterna. Precis där ridgen börjar sitter två identiska kronor (virvlar) mittemot varandra.
Rhodesian ridgeback är en stark, muskulös, balanserad och atletisk hund. Den är mycket uthållig och relativt snabb. Hanarnas mankhöjd ligger mellan 60–70 cm (40 kg) och tikarnas mellan 60–65 cm (32 kg). Rhodesian ridgeback som är känd för sitt värdiga temperament är trogen och tillgiven sin ägare och reserverad gentemot främlingar.
Färgen hos en Rhodesian ridgeback varierar från ljust till mörkt vetefärgad. Lite vitt på bringan och tårna är tillåtet, men större partier där, på buken eller ovanför tårna är inte önskvärt.
Temperament:
Rhodesian ridgeback har vunnit många hjärtan tack vare fina medfödda egenskaper. Rasen har många av de egenskaper som i allmänhet förknippas med drivande hundar, men är lite tuffare än de typiska drivande hundraserna. Ridgebacken har ett lugnt och fint temperament och skäller sällan.
Denna till synes stora och lättjefulla hund kan emellertid också visa upp en hotfullare sida. Hunden är framavlad för att jaga och för att skydda sin familj. Ridgebacken är lättlärd och mer medgörlig än genomsnittet.
På grund av den medfödda vaktinstinkten bör man inte träna rasen för att bli skyddshundar. Deras naturliga vaktinstinkt bör kontrolleras genom grundläggande lydnadsträning.
Att leva med:
Rhodesian ridgeback är extremt toleranta hundar och utmärkta som sällskap. Ridgebacken är sällskaplig och tycker om andra hundar, men man bör undvika att ha flera hanhundar i familjen eftersom det kan leda till dominansrelaterade kamper. Rasen kan fungera väl tillsammans med katter om de båda arterna växer upp tillsammans.
De går fint ihop med barn, men såväl barnen som hunden måste lära sig hur man uppför sig i varandras sällskap. På grund av sin storlek kan yngre och ystrare rhodesian ridgeback av misstag råka knuffa omkull små barn. Ridgebacken vaktar över barnen och de övriga medlemmarna i hushållet. De är naturliga vakthundar och familjebeskyddare, men de måste vara på det klara med att det är ägaren som bestämmer.
Rhodesian ridgeback är inte skälliga men de kommer att göra väsen av sig om något ter sig utöver det vanliga. Eftersom de är atletiska kan de ta sig över staket och det kan hända att deras medfödda nyfikenhet tar överhanden om det händer något intressant på andra sidan! De är inte av naturen grävande hundar men om det är varmt kan de gräva svalkande ”grottor” i din trädgård om du inte håller uppsikt över dem.
Rhodesian ridgeback är extremt rena hundar med liten odör och minimal pälsfällning. De är lättfödda och du kan behöva hålla uppsikt över kaloriintaget så de inte får i sig för mycket och blir överviktiga.
Historik:
Rhodesian ridgeback, som ofta kallas afrikansk lejonhund, har sitt ursprung i Sydafrika. Rasen kan spåras så långt tillbaka som till 1600-talet, när de första européerna utforskade Godahoppsuddens fastland. Här upptäckte de khoikhoierna som levde tillsammans med en halvtam hund med en hårslinga längs ryggraden − som växte mothårs. Det är det här vi idag kallar ”ridgen”.
Rhodesian ridgeback föddes upp av Boerna (bönder) som hade behov av jakthundar i Afrikas vildmarker. De behövde hundar som kunde stöta vilt, lägga ner större, skadat vilt och vakta bondgårdarna från plundrare och vilda djur nattetid. Bönderna behövde också en hund som kunde klara de hårda villkoren i den afrikanska bushen, hantera de drastiska temperaturväxlingarna mellan heta dagar och iskalla nätter, hade kort päls för att inte dra till sig en massa fästingar i bushen och som kunde klara sig utan vatten ett dygn. Den här hunden skulle också skydda och hålla barnen och hustrun sällskap.
År 1922 ställde en grupp uppfödare i Zimbabwe upp en standard för rhodesian ridgeback som praktiskt taget ser likadan ut idag. Ett antal utmärkta exemplar skeppades till USA i början a 1950-talet och år 1955 blev rhodesian ridgeback den 112:e rasen som registrerades av den amerikanska kennelklubben.
