Dalmatinern är lojal och intelligent och mår bäst i sällskap av människor. De behöver också ordentligt med motion för att göra av med överskottsenergi.
Dalmatinern har haft perioder som präglats av omåttlig popularitet till följd av deras exponering på film. Tyvärr har detta ofta lett till överavel på mindre lämpliga individer.
Storlek:
Vikt:
Hanhund: 25–35 kg
Tik: 25–35 kg
Mankhöjd:
Hanhund: 53–58 cm
Tik: 48–55 cm
Utseende:
Hängande öron (naturligt)
Typiskt för rasen:
Energinivå: mycket hög
Livslängd: 12–14 år
Tendens att dregla: liten Tendens att snarka: liten
Tendens att skälla: Liten
Tendens att gräva: liten Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: stort
Framavlad för:
Vagnshund
Päls:
Längd: kort
Kännetecken: Tätliggande
Färger: vit med svarta fläckar
Allmänna pälsvårdsbehov: låga
Godkänd som ras av:
Förekomst: vanlig
När dalmatinern föds är den helvit. Fläckarna framträder efter cirka två veckor.
Mankhöjden för hanarna är runt 60 cm och aningen lägre för tikarna. Vikten för båda varierar från 25 till 35 kg.
Dalmatinern är en graciös, mellanstor hund med en smidig och muskulös kropp. Svansen är ganska lång och svagt uppåtböjd. Pälsen är kort och tät, med bruna eller svarta fläckar mot vit bakgrund. Dalmatinern fäller kraftigt trots att pälsen är kort. Frekvent borstning behövs för att kontrollera fällningen.
Dalmatinern blir 10 till 12 år gammal.
Temperament:
Dalmatinern har hög energinivå och är en lekfull och känslig hund. Den är lojal mot familjen och fin tillsammans med barn, även om vissa dalmatinerexperter menar att rasen har för hög energinivå för att passa småbarnsfamiljer.
De här hundarna är intelligenta, kan lära sig mycket och bli duktiga vakthundar.
En del dalmatiner kan vara reserverade mot främlingar och aggressiva mot andra hundar. Andra är timida om de inte har socialiserats tillräckligt och ytterligare några är nerviga. Rasen är känd för att ha synnerligen gott minne och sägs minnas eventuella oförrätter under flera år.
Att leva med:
Dalmatinern mår bäst i människors sällskap och om de lämnas ensamma för länge kan de bli destruktiva eller börja sura och agera depressivt. Den här rasen passar om man är beredd att tillbringa mycket tid med sin hund.
Dalmatinern behöver också mycket motion för att göra av med överskottsenergi. De passar inte i lägenhet om man inte tar dem på långa promenader varje dag. Dalmatinern passar bättre där den kan springa av sig ordentligt.
Rasen har haft perioder som präglats av omåttlig popularitet eftersom de synts så mycket i filmer. Allt för ofta har detta lett till överavel på mindre lämpliga individer och att den hamnat i hem som inte passar rasen. Dövhet är vanligt förekommande inom rasen, vilket kan leda till kommunikationsproblem. Allt för många dalmatiner hamnar på härbärgen eftersom de inte lever upp till den bild som visas upp i filmerna.
Historik:
När de flesta av oss ser en fläckig dalmatiner tänker vi på en brandstationsmaskot eller stjärnorna i Disneys ”101 dalmatiner”, men rasen har en mer varierad om än gäckande historia.
Ingen vet säkert var rasen först uppstod, men dalmatinern är uppkallad efter Dalmatien, ett kustområde som för länge sedan var en del av Österrike. Hundarna tros vara ättlingar till pointern.
Dalmatinern blev populär på 1700-talet när den användes som vagnshund som skulle springa bredvid vagnarna och skydda dem och hästarna från andra hundar och faror. De var också vakthundar under kriget, cirkusartister, jägare och brandstationsmaskotar. Idag är dalmatinern först och främst en sällskapshund.
