Trots att den inte är särskilt lydig är faraohunden känslig, tålmodig och snäll mot barn. Den här lugna hunden är nöjd med en mjuk säng, ett varmt hem och en daglig springtur.
Många förväxlar faraohunden med podenco ibicenco. Faraohunden är oftast mindre.
Storlek:
Vikt:
Hane: 22,5–25 kg
Tik: 20,5–22,5 kg
Mankhöjd:
Hane: 61 cm
Tik: 58 cm
Utseende:
Dolikocefal (långt ansikte), uppstående öron (naturligt)
Förväntningar:
Motionskrav: > 40 minuter om dagen
Energinivå: Måttlig
Livslängd: 11–14 år.
Tendens att dregla: Låg Tendens att snarka: Låg
Tendens att skälla: Låg
Tendens att gräva: Låg Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: Låg
Avlad för:
Kaninjakt
Päls:
Längd: Kort
Kännetecken: Sträv
Färger: Gyllenbrun eller kastanj, vit svansspets om så önskas
Allmänt pälsvårdsbehov: Låg
Klubberkännande:
AKC-klassificering: Jakthund
UKC-klassificering: Vinthundar och urhundstyp
Förekomst: Sällsynt
För att få en bra uppfattning om faraohundens utseende är det bara att titta på statyer av hundguden (eller schakalen) Anubis.
De stora, upprättstående öronen är ett kännetecken för rasen. Faraohunden är en medelstor vinthund, men saknar snabbheten som oftast förknippas med denna hundfamilj.
Trots detta har rasen greyhoundliknande dragl. Den har samma långa smala ben, en relativt smal kropp, hög midja, lätt böjd ländrygg och en lång svans, men allt detta är mindre än hos en greyhound. Även benen är endast måttligt vinklade, vilket tyder på att det är en hund som kombinerar uthållighet med snabbhet.
En inskription från Egyptens nittonde dynasti lyder: "Den röda, långsvansade hunden går på natten in bland kullarna. Han väntar inte med att jaga, hans ansikte lyser som en gud och han älskar att utföra sitt arbete." Även då var en av rasens mest förtjusande kännetecken värd att nämna: Faraohundarna rodnar nämligen när de blir upphetsade.
Många människor förväxlar faraohunden med rasen podenco ibicenco. Faraohunden är oftast mindre (53–63,5 cm hög och 20,5–22,5 kg tung). Den är oftast mer kantig och har oftast inte särskilt extrema kännetecken. Liksom podenco ibicenco finns den endast i nyanserna rött till fawn, men till skillnad från podencon får faraohunden bara ha lite vitt på tårna, bröstet, pannan och svansspetsen. Båda raserna har mjuka, täta pälsar som är underbara att smeka!
Personlighet:
Liksom alla vinthundar är även faraohunden en jakthund. Den kan inte släppas lös på ett oinhägnat område utan risk för att den springer efter något ut på vägen. Faraohunden är inte känd för att vara en lydnadsexpert eller en bra vakt- eller skyddshund.
Inomhus är faraohunden lugn, tyst och ren och så länge den har fått njuta av en daglig löprunda är den nöjd med att bara sträcka ut sig på din bästa soffa och sova. Den föredrar att ligga nära dig, men inte på dig. Faraon är känslig, reserverad och försiktig när det gäller främlingar. Få raser har samma tålamod och mildhet som den här rasen när det gäller barn, och de kommer bra överens med andra hundar.
Att leva med:
Faraohunden är hundvärldens prins och fattiglapp. Dess tidiga förfäder levde i lyx som uppskattade jägare. Men lite senare fick faraohunden istället börja jaga för överlevnad. De uppskattar livets goda ting, men kan även anpassa sig till mycket mindre. En mjuk säng, ett varmt hem och en daglig löprunda är några av de saker som de kräver i sina dagliga liv.
Om du gillar frisera dina husdjur, är detta inte hunden för dig. Faraohundar kräver knappt någon rengöring eller vård.
Historia:
Faraohunden ser ut som om den just har stigit ur en egyptisk grav eller återvänt från en jakttur med en egyptisk farao. I århundraden trodde man att de ursprungliga egyptiska hundarna vara utdöda – tills dessa hundar (som med största sannolikhet är ättlingar till de egyptiska hundarna som såldes av sjöfarande fenicier) upptäcktes på ön Malta. Maltas isolering gjorde det möjligt för hundarna att föröka sig i tusentals år, dess fysik förfinades och de testades att jaga kaniner för att förtjäna sitt uppehälle. Faraohunden är på Malta känd som Kelb-tal Fenek, där den numera är öns nationalhund.
De första faraohundarna som rapporterades ha lämnat Malta var på 1930-talet, men det var först på 1950- och 60-talet som det gjordes stora ansträngningar för att etablera dem i Storbritannien och Amerika. Sedan dess har de förblivit sällsynta – för det inte är alla som kan äga en sådan kunglig hund.
