Pomeranianer är små och snälla, men de kräver regelbunden motion och älskar att träna. De är intelligenta, men ibland inser de inte hur små de är och konfronterar större hundar.
Pomeranianen var ursprungligen större på 1800-talet och var drottning Victoria av Tysklands favorit. Med hjälp av hennes hundar utvecklades rasen till en dvärghund.
Storlek:
Vikt:
Hane: 1,5–3 kg
Tik: 1,5–3 kg
Mankhöjd:
Hane: 28 cm
Tik: 25,5 cm
Utseende:
Upprättstående öron (naturligt)
Förväntningar:
Krav på träning: 20 minuter/dag
Energinivå: Mycket energisk
Livslängd: 12-16 år.
Tendens att dregla: Låg Tendens att snarka: Låg
Tendens att skälla: Högt
Tendens att gräva: Låg Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: Låg
Avlad för:
Sällskap
Päls:
Längd: Medel
Kännetecken: Dubbel päls, rak
Färger: Alla färger och mönster är tillåtna
Allmänt pälsvårdsbehov: Måttlig
Klubberkännande:
AKC-klassificering: Dvärghund
UKC-klassificering: Sällskapshund
Förekomst: Vanlig
Pomeranian är en äkta dvärghund, med en idealisk längd på till 28 cm och väger 1–3 kg.
De är oftast vuxna när de är sju till tio månader gamla.
Pomeranianer har unika drag i form av en lyxig och fluffig dubbel päls och ett rävliknande ansikte med vakna, spetsiga öron. Kroppsformen är ganska fyrkantig, och den fluffiga svansen kröker sig uppåt och över ryggen. Den har även en tjock krage runt halsen för att klara de kalla vintrarna i norra Tyskland. Huvudet är något runt med en tydlig nos.
Pomeranianer finns i flera olika färger. Rasen förknippas oftast med en djupt röd färg, men den finns även i allt från svart och vitt till sobel och alla nyanser däremellan (till och med choklad).
Personlighet:
Pomeranianer är i allmänhet pigga och snälla små hundar. Ibland inser de inte hur små de är och försöker ta sig an stora hundar, eller åtminstone hota dem verbalt!
Det är aktiva små hundar som kräver daglig motion, även om det bara är en promenad runt kvarteret. De är relativt intelligenta och gör bra ifrån sig i lydnadstävlingar, trots att de även är ganska självständiga. När de blir äldre blir de oftast riktiga knähundar.
Pomeranianer är bra på att ana oråd och varna och kan ibland skälla överdrivet mycket. De är oftast bra i barns sällskap, men barnen måste även ha i åtanke att detta är en liten hund som inte är lika robust som de större raserna.
Att leva med:
Pomeranianer är vanligtvis lätta att sköta, även om vissa av dem är lite kräsna. De har ingen tendens till fetma, vilket förmodligen beror på deras aktiva karaktär. Den dubbla pälsen kräver regelbunden vård en eller två gånger i veckan, samt daglig vård när fällningssäsongen kickar igång.
Trots att pomeranianer är små behöver de regelbunden motion och älskar träning. De är mycket intelligenta och tycker om att lära sig tricks och att uppträda. Pomeranianen trivs i allmänhet bra med andra husdjur, men man bör vara försiktig när man blandar dvärgraser med stora raser, då dessa kan skada dvärghunden oavsiktligt. Om de växer upp med barn är de vanligtvis bra i deras sällskap, men annars kan de vara reserverade. Barn ska påminnas om att dessa mindre hundar inte är lika robusta som större hundar och leken bör hållas under uppsikt.
Pomeranianer är utmärkta vakthundar med sin vaksamma attityd och tendens att skälla. De är mycket bra sällskapsdjur till äldre människor tack vare deras vakenhet och ringa storlek.
Historia:
Pomeranianen anses vara en förminskad spetshund. De första avelsprogrammen verkar ha ägt rum i Tyskland (och särskilt Pommern) på 1800-talet, men dessa hundar var relativt stora. Drottning Victoria blev förtjust i rasen och använde sina hundar för att förminska rasen till den dvärghund som vi känner och älskar idag.
De tyska spitz-hundarna måste vara förfäder till dessa charmörer. Hundar valdes då ut för att vara mindre och för att få de ljusa färgerna som vi ser idag istället för den vanliga grå eller vita spitzfärgen. Redan från början har "poms", som de ofta kallas, varit sällskapshundar med lite vakthundstjänst inbakad.
