Den italienska vinthunden är en vänlig inomhushund som kräver minimal motion, den är älskvärd och vill ha mycket kärlek.
Italienska vinthundar är känsliga för tandsjukdomar. Tandborstning och komplettering med hårda, lätt slipande livsmedel och tuggleksaker är bra för tandhälsan.
Storlek:
Vikt:
Hane: 3-6,5 kg.
Tik: 3-6,5 kg.
Mankhöjd:
Hane: 35,5 cm.
Tik: 35,5 cm.
Utseende:
Dolikocefal (långt ansikte)
Förväntningar:
Krav på träning: 20 minuter/dag
Energinivå: Mycket energisk
Livslängd: 12–15 år.
Tendens att dregla: Låg Tendens att snarka: Låg
Tendens att skälla: Låg
Tendens att gräva: Låg Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: Högt
Avlad för:
Knähund
Päls:
Längd: Kort
Kännetecken: Platt
Färger: Alla färger förutom brindle eller svart och tanfärgad
Allmänna pälsvårdsbehov: Låga
Godkänd som ras:
AKC-klassificering: Dvärghund
UKC-klassificering: Vinthundar och urhundstyp
Förekomst: Vanlig
Den italienska vinthunden är verkligen en vinthund i miniatyr, med en suverän elegans och värdighet. Den är mellan 33 och 38 cm hög och väger mellan 3 och 6,5 kg. Den slanka, muskulösa kroppen som betonas av den böjda ryggen, den djupa bröstkorgen och de slimmade, muskulösa benen ger en senig framtoning. Den smala svansen smalnar av till en böjd ände och den sitter lågt. Huvudet är långt och smalt, nosen är liten och öronen är smidiga och mjuka.
Den italienska vinthunden har en smidig hud och den korta pälsen är glansig och sammetslen vid beröring. Rasen har olika pälsfärger och teckningsmönster, även om blått och grått är vanligast.
Personlighet:
Italienska vinthundar är söta, vänliga och trevliga hundar som kan vara krävande i sin längtan efter ömhet. Om de nekas uppmärksamhet kan de bli blyga, hyperaktiva eller både och. De är hundar för bara en person eller en familj och kan visa en reserverad attityd mot främlingar. Även om de generellt sett går bra ihop med barn, har italienska vinthundar en tendens att undvika livliga barnlekar.
De trivs vanligtvis med katter och andra hundar av samma storlek. Även om de är små skäller italienska vinthundar snarare än smågläfser, och de gör det gärna för att varna sina ägare för främlingar som närmar sig.
Att leva med:
Den italienska vinthunden är utan tvekan en inomhushund. De vill ha värme och kan ibland inte vilja gå ut när det är kallt eller fuktigt väder. Vid dåligt väder bör ägarna använda hundtröjor eller jackor på sina italienska vinthundar.
Även om de kräver lite motion ska italienska vinthundar gå ut i koppel några gånger om dagen. Det kan vara en utmaning att få en italiensk vinthund rumsren eftersom vissa hundar är envisa när det gäller detta. Hundgrindar och hushållspapper underlättar träningen att få dem rumsrena.
Den italienska vinthunden fäller hår, men håret är så kort och fint att det knappt märks. Dessa hundar är benägna att drabbas av tandsjukdomar, tandborstning och komplettering med hårda, milt slipande livsmedel och tuggleksaker är bra för tandhälsan. Naglarna ska klippas regelbundet för att förhindra att de växer för mycket.
Historik:
Den italienska vinthunden, som är den minsta av alla vinthundsraser, tros ha sitt ursprung för över 2 000 år sedan i medelhavsområdet där dagens Grekland och Turkiet ligger. Bevisen för ursprunget finns i avbildningar av minivinthundar i den tidiga dekorativa konsten i den här regionen och i de arkeologiska fynden av små skelett av vinthundar.
Även om det råder oenighet om den lilla hundens ursprungliga syfte - småviltsjägare eller sällskapshund - hade den italienska vinthunden troligen dubbla roller. Under medeltiden hade rasen spridit sig över hela södra Europa. Den italienska vinthunden, som uppskattas för sin skönhet, sin ringa storlek och sitt milda humör, har fått sitt namn från italienarna, där den var en populär ras på 1500-talet. Den italienska vinthunden var eftertraktad av europeiska kungligheter, däribland Englands gemål till Jakob I, Anne av Danmark och Katarina den stora av Ryssland, och den avbildades ofta i renässansmålningar av konstnärer som Giotto, Carpaccio och Memling.
År 1886 registrerades den första italienska vinthunden i American Kennel Club. Rasen var dock sällsynt i USA fram till för ungefär 20 år sedan. Idag uppskattar många familjer italienska vinthundar på grund av deras tillgivenhet, deras anpassningsförmåga till de flesta livssituationer och deras enkla skötsel.
