Borderterrier - Rasinformation och karaktärsdrag

Kroppen är täckt av en tät, trådig och väderbeständig päls.

Den kännetecknas av ett utterliknande huvud och skallen är måttligt bred och platt med gott om plats mellan ögonen och öronen. Kinderna är något fylliga. Hundens uttryck och kroppshållning ger en alert, orädd och bestämd look som är typisk för rasen.

Hanar väger 6-7 kg och tikar väger 5-6 kg. Borderterriers är rejält uppbyggda, vilket tyder på uthållighet och smidighet.

Färgerna kan vara röd, grizzle- och tanfärgad, blå- och tanfärgad eller vetefärgad. En liten mängd vitt kan tillåtas på bröstet. En mörk nos är karakteristisk och önskvärd.

Personlighet:

Borderterriern är avvikande från andra terrierraser. De är uppfödda för att kunna springa lugnt tillsammans med foxhounds och de avlades fram för att ha ett mindre aggressivt temperament än terriers som främst jagade på egen hand.

Även om standardnormen beskriver att "på fältet är den hård som en spik, vild och drivande i attacker", beskriver den även borderterrien som "tillgiven, lydig och lätt att träna." Borderterriers kan arbeta och samsas bra med andra hundar. Om du letar efter en hund att bara ha på deltid eller lämna in på kenneln, är borderterrier inget för dig. De vill vara en del av familjen. Även om de inte ständigt kräver din uppmärksamhet vill de ändå vara tillsammans med dig.

Borderterriers skäller inte särskilt mycket, men de informerar dig om någon närmar sig dörren. Eftersom de har tränats till att spåra räv ner under markytan kan du förvänta dig att en borderterrier är en målmedveten grävare. En borderterrier är uppfödd för att tänka själv, vilket kan vara både den mest älskvärda och den mest frustrerande egenskapen hos den.

Att leva med:

Borderterrier är en ras som inte kräver mycket underhåll. De behöver inte badas ofta och det räcker med att handdukstorka hunden när den är våt och smutsig. Alltför täta bad tenderar att mjuka upp den sträva pälsen som är en naturlig smutsavvisare, och vanligtvis har de inte heller någon stark lukt. Använd en kardborste. En borderterrier fäller minimalt, men pälsen fälls inte helt utan hjälp. Borderterrien brukar vanligtvis plockas av för hand två gånger om året. Om man väljer att behålla den naturliga looken och inte avlägsnar pälsen, kommer den att lukta något mer än en plockad päls. Man kan klippa pälsen, men många ägare låter bli att göra det.

Borderterriers är aktiva hundar som älskar och behöver regelbunden motion i ganska stora mängder. Eftersom de är terriers är de också aktiva och högljudda när någon kommer till dörren och måste absolut vara den som först möter upp besökarna. Välkomsthälsningar från en borderterrier är ofta översvallande.

Alla valpar tuggar på saker, men många av borderterrierna växer aldrig ur denna fas. Det finns inget som är säkrat för en borderterrier. Vanliga hushållsföremål är utmärkta måltavlor. Om du inte vill ha din hund i en väska när du är ute på stan eller inte vill ha huset fullt av lämpliga tuggleksaker, är borderterriern kanske inte rätt hund för dig. En borderterrier kan komma överens med andra hundar och katter (om den var där först), men kom ihåg att andra små husdjur som möss och ökenråttor kan ses som byten för den. Även den bäst tränade borderterriern kan rusa iväg efter en ekorre eller en kanin, så håll den kopplad.

De kan anpassa sig till olika omständigheter och klarar sig bra i storstäder, i småstäder eller på landet, så länge de har sin familj som älskar dem. Räkna med att din borderterrier kommer att vara en del av familjen i 13-14 år. Eftersom de lätt går upp i vikt bör man se till att matintaget anpassas efter mängd motion.

Historik:

Borderterriern har sitt ursprung på båda sidor av Cheviot Hills i Storbritannien. Dessa kullar utgör gränsen mellan England och Skottland. Eftersom det finns många kullar i det här området terroriserades böndernas boskap av vilda rävar.

För att jaga och döda rävarna behövde bönderna och herdarna en modig terrier med tillräckligt långa ben för att följa en häst, men även tillräckligt liten för att följa en räv ner under marken. Hundarna var tvungna att vara starka och outtröttliga och ha en väderbeständig päls för att klara av dimman och det ihållande regnet i backarna. Denna lilla, tåliga och arbetsvilliga terrier fanns i hemmen hos nästan alla gränsbönder, herdar och jägare i den här regionen.

Borderterriern kan mycket väl vara en av de äldsta terrierna i Storbritannien. De syns på många av de stora jaktmålningarna och har använts som jaktterrier och foxhounds sedan 1869. Som en specifik ras visades de först på lantbrukssällskapets utställningar i Northumberland i slutet av 1800-talet. De godkändes som ras av British Kennel Club 1920 när Border Terrier Club bildades, och sedan av American Kennel Club 1930.

Borderterriern har aldrig nått samma popularitet som andra terriers, utan har förblivit trogen sin ursprungliga form och funktion. Denna aktiva terrier med medelhöga ben och en kroppsbyggnad som visar på styrka och uthållighet (trots att den är smal över skuldror och kropp) har en form som gör att den kan följa efter rävar ner i de snävaste hålen och följa efter hästarna hela dagarna under jakten. Borderterriern är byggd för att göra sitt jobb. Den här rasen har inga obalanserade överdrifter. Den är måttlig i alla aspekter av sitt uppträdande. Den är "ganska smal i axel, kropp och kroppsdelar." Borderterriern är byggd för arbete som kräver en smidig rygg och är något längre än många andra terriers.