Trots sin storlek ses grand danois-hundar som kärleksfulla jättar, måttligt lekfulla och fina tillsammans med barn. Ägaren måste dock, med tanke på rasens storlek, ta hänsyn både till hundens utrymmes- och utfodringsbehov, vilket kan vara kostsamt.
Grand danois och andra stora raser kan drabbas av tympanism, vilket innefattar uppbyggnad av gaser och potentiell magsäcksomvridning.
Storlek
Vikt:
Hanhund: 50–75 kg
Tik: 50–75 kg
Mankhöjd:
Hanhund: 81 cm
Tik: 76 cm
Utseende:
Hängande öron (naturligt)
Typiskt för rasen:
Energinivå: genomsnittlig
Livslängd: 6–8 år
Tendens att dregla: stor Tendens att snarka: liten
Tendens att skälla: Liten
Tendens att gräva: liten Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: stortBred For: Hunting boars, guardian
Framavlad för:
Vildsvinsjakt, vakt
Päls:
Längd: kort
Kännetecken: Tätliggande
Färger: Svart, ljust gulbrun, blå, svart, harlekin
Allmänna pälsvårdsbehov: låga
Godkänd som ras av:
Förekomst: vanlig
Grand danois är enorma, kraftfulla och eleganta hundar. Hanhundarna kan bli 81 cm och väga mellan 50 och 75 kg, medan tikarna kan bli 76 cm höga och väga mellan 50 och 75 kg.
Det massiva huvudet är långsträckt och plant upptill. Ögonbrynen är utskjutande. Öronen hänger framåt eller är kuperade för att stå rakt upp. Halsen är lång och stark. Kroppen på en grand danois är lång, muskulös och frambenen är raka. Svansen är medellång; den är kraftig vid basen och smalnar av ner till under hasorna.
Grand danois fäller små till medelstora mängder. Pälsen är kort och glänsande och förekommer i en mängd olika färger inklusive tigrerad, ljust gulbrun, blå, svart eller harlekin, vilket innebär svarta partier på en vit bakgrund.
Rasen är inte långlivad; Grand danois lever endast 6–8 år eller mindre.
Temperament:
Grand danois-hundar ses som snälla jättar. De är måttligt lekfulla, tillgivna och fina tillsammans med barn. De vaktar sitt hem. En grand danois kommer vanligtvis väl överens med andra djur, speciellt om de vuxit upp tillsammans, men enstaka individer kan vara aggressiva mot hundar de inte känner.
Grand danois anses lättdresserade, men vissa hävdar att enstaka exemplar kan vara motsträviga adepter.
Att leva med:
Vill man ha en grand danois måste man se till att ha tillräckligt med utrymme för att hysa den. En grand danois äter mycket mer än en liten hund, så utfodringen av en grand danois blir mycket dyrare än för till exempel en pytteliten chihuahua.
Grand danois måste lydnadstränas så att man säkerställer att de är hanterbara i vuxen ålder.
En åkomma som kallas tympanism, vilket innefattar uppbyggnad av gaser och potentiell magsäcksomvridning, är en reell risk för jättehundar som grand danois. För att förebygga detta livshotande problem bör man ge två eller tre små portioner i stället för en större om dagen och se till att hunden vilar minst en timme efter att den ätit. Mycket stora hundar har också nytta av att äta från upphöjda foderskålar så att de inte behöver stå bredbent för att äta.
Historik:
Grand danois, som ibland kallas hundarnas Apollo, är en jätteras. Rasens ursprung är tyskt, inte danskt. Rasen tros ha existerat i mer än 400 år. Grand danois härstammar från mastiff-liknande hundar som föddes upp av den tyska adeln för att skydda lantegendomarna och jaga vildsvin.
Under 1700-talet var grand danois välrenommerade väktare av egendomar och laster. De var också populära som jakthundar inom överklassen, eftersom inte många andra hundar kunde lägga ner ett vildsvin.
Grand danois som vi känner den idag togs fram under 1700-talet. År 1880 förbjöd tyskarna namnet ”grand danois”, och kallade rasen ”Deutsche Dogge”, vilket betyder tysk mastiff. Rasen kallas dock fortfarande grand danois i engelsktalande länder.
De här hundarna är framför allt familjehundar, trots deras stora storlek, och har blivit populära bland stadsbor, som använder dem som skydd mot inbrottstjuvar.
