Mopsar är seriösa hundar med en avslappnad attityd. De är robusta och lätta att ta hand om, men de klarar sig inte särskilt bra i varmt och fuktigt väder och måste observeras noga för att undvika värmeslag.
Mopsens framträdande ögon skadas lätt och bör därför hållas fuktade.
Storlek:
Vikt:
Hane: 6–8 kg
Tik: 6–8 kg
Mankhöjd:
Hane: 28 cm
Tik: 30,5 cm.
Utseende:
Brakycefal (hoptryckt ansikte), hängande öron (naturligt)
Förväntningar:
Motionskrav: 20 minuter/dag
Energinivå: Måttlig
Livslängd: 12–15 år.
Tendens att dregla: Låg Tendens att snarka: Högt
Tendens att skälla: Måttlig
Tendens att gräva: Låg Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: Högt
Avlad för:
Knähund
Päls:
Längd: Kort
Kännetecken: Sträv
Färger: Aprikos – fawn, svart, med svart nos eller mask, svarta öron
Allmänt pälsvårdsbehov: Måttlig
Klubberkännande:
AKC-klassificering: Dvärghund
UKC-klassificering: Sällskapshund
Förekomst: Vanlig
Mopsar hör till gruppen dvärghundar, trots att de ser rejäla ut.
Mopsar är mellan 25,5 och 28 cm höga och väger mellan 6 och 9 kg. De är fyrkantiga hundar med rejäla lemmar. Mopsen är den mest robusta dvärghunden, vilket är ett resultat av dess mastiffursprung.
Mopsar är kända för sina stora, runda huvuden, intryckta nosar och omfattande pannrynkor. Den vertikala rynkan i pannan sägs likna det kinesiska tecknet för "prins" och kallas därför "prinsmärket". Ögonen sticker ut något, vilket gör dem känsliga för skador. Svansen kröker sig tätt över höften.
Den har en kort, men mycket tät dubbel päls. Dess färger kan variera från aprikos till fawn, silver och svart. Alla utom de svarta hundarna har en mörk mask och mörka öron med ett spår av mörka färger på ryggen. Öronen är mjuka som sammet.
Personlighet:
Mopsar är inte lika livliga och sociala som vissa andra dvärghundar. De är lite mer seriösa och har en torr humor. Rasens motto är "multum in parvo", vilket betyder "mycket i liten". Med andra ord, mycket hund i ett litet paket. Mopsar kan vara envisa, men vill oftast vara till lags.
De är relativt lugna hundar som vanligtvis inte skäller, gräver eller tuggar särskilt mycket. Mopsar kommer oftast bra överens med andra hundar och är tillräckligt robusta för att komma överens med barn. De tycker om sällskap och kan vara ganska tillgivna. De är bra sällskapshundar, vilket är en typisk egenskap för dvärghundar.
Att leva med:
Mopsar är extremt lätta att sköta och har en allvarlig tendens att bli överviktiga om inte deras kost och motion övervakas noga. Den korta nosen gör att de inte klarar sig särskilt bra i varmt och fuktigt väder och måste observeras noga för att undvika värmeslag. Mopsar har en tendens att snarka, vilket återigen är ett resultat av den korta nosen. De framträdande ögonen skadas lätt och bör hållas fuktade. Mopsar är ganska tåliga och lever ofta upp till 14 eller 15 års ålder.
Mopsar bör få daglig motion för att hjälpa dem hålla vikten. Trots sitt heroiska larm för några år sedan är de vanligtvis inte särskilt bra vakthundar, utan föredrar att hälsa på nykomlingar med en viftande svans. Mopsar bör socialiseras för att behålla sitt utåtriktade temperament, och de trivs bra ihop med andra husdjur.
Det är viktigt att vårda mopsen, både för att förhindra den från att fälla och för att hålla ansiktsrynkorna rena. Det räcker oftast med lite snabb daglig vård av pälsen, eller ett svep med en borsthandske, samt att torka av ansiktet försiktigt med en våt trasa.
Historia:
Även om mopsen ofta förknippas med Holland har rasen sitt ursprung i Kina, där den troligen korsades med lokala hundar av mastiff-typ. Dessa små hundar med sina runda huvuden och uttrycksfulla ansiktsrynkor transporterades sedan till Holland via handelsfartyg från det holländska Ostindiska kompaniet. År 1572 slog en mops larm och räddade prins William från spanska soldater, och raser har därför sedan dess alltid varit förknippad med det nederländska hovet.
Napoleons fru hade en mops som husdjur och hertigen och hertiginnan av Windsor hade en mops som sin kungliga följeslagare. Mopsar blev även mycket populära i viktorianska England och många mopsar kan ses på målningar från den perioden.
Ordet "pug" (som den heter på engelska) kan komma från latinets "pugnus" som betyder knytnäve, vilket kan vara en beskrivning av det runda ansiktet och huvudet. Namnet stämmer dock inte in på rasens temperament, då dessa hundar egentligen inte är vakthundar, utan först och främst är avsedda som sällskapsdjur.
