Även om du förmodligen vet hur vanligt bröstcancer är hos människor, kanske du inte känner till hur vanligt juvercancer är hos hundar. Ungefär var fjärde okastrerad tik kommer att diagnostiseras med elakartade juvertumörer, och precis som hos människor är tidig upptäckt avgörande.
Juvertumörer (juvercancer) är en av de vanligaste tumörtyperna hos tikar och den vanligaste tumören hos okastrerade tikar. Cirka 50 % av juvertumörerna hos hundar är godartade och 50 % är elakartade, enligt Merck Veterinary Manual (MSD).
Äldre vuxna tikar drabbas oftast, och den ökade förekomsten av juvertumörer hos vissa raser tyder på att det är genetiskt betingat, precis som hos människor. Några av de raser som löper ökad risk för elakartade juvertumörer är bland annat schäfer, cockerspaniel, dobermann och pudel.
För att upptäcka tumörer hos hundar i ett tidigt skede kan du börja kontrollera din hund regelbundet för eventuella förändringar i juverkörtlarna när den är omkring 5–6 år gammal. Om en tik är okastrerad eller kastrerades senare i vuxen ålder är risken högre för juvercancer, men denna regelbundna undersökning bör dock göras på alla tikar för säkerhets skull.
Normal juvervävnad ska vara mjuk och elastisk utan några hårda knölar. Om du känner några knölar vid en undersökning hemma, ta med hunden till veterinären för att diskutera ytterligare undersökningar och eventuell borttagning. I många fall kan din hund i övrigt verka frisk och glad trots en juvertumör som man kan känna, men det är ändå viktigt att låta en veterinär undersöka hunden eftersom det är avgörande att upptäcka cancer i ett tidigt skede.
De tre viktigaste faktorerna för att fastställa prognosen är tumörens storlek, spridning till lymfkörtlarna och om det finns metastaser (om cancern har spridit sig till andra delar av kroppen).
Generellt sett innebär stora tumörer och cancer som har spridit sig till lymfkörtlar eller andra organ en sämre prognos. Andra faktorer som kan påverka prognosen negativt är förekomsten av hudsår (ulcerationer), cancer som är invasiv/har spridit sig till intilliggande vävnad eller växer snabbt, samt att cancern upptäcks i ett senare skede. En cytologisk undersökning (utvärdering av ett cellprov) av tumören kan hjälpa din veterinär att identifiera tumörer som inte kommer från juverkörtlarna eftersom det gör det möjligt att upptäcka andra typer av tumörer som kan bildas på samma ställe. Tyvärr är cytologi i sig oftast inte tillräckligt för att avgöra om en juvertumör är godartad eller elakartad, därför krävs det ofta en biopsi för att ställa en diagnos.
I många fall försöker kirurgen göra en kirurgisk biopsi (det vill säga att tumören avlägsnas helt), vilket kan ge en diagnos och eventuellt även bota tillståndet vid ett och samma ingrepp. Ibland krävs ytterligare operationer för att helt avlägsna tumören.
Fullständig kirurgisk borttagning är den vanligaste behandlingen av juvercancer hos hundar, om den lyckas innebär det oftast att hunden blir helt frisk. Det är dock viktigt att fastställa tumörens omfattning före borttagningen för att bedöma om den har spridit sig till andra organ eller lymfkörtlar. Om det förekommer metastaser rekommenderas i regel inte kirurgi, såvida det inte bidrar till att förbättra din hunds allmänna välbefinnande.
Röntgenbilder av bröstkorgen tas för att undersöka om sjukdomen har spridit sig till lungorna, och i många fall utförs även ultraljud av buken samt cellprov från lymfkörtlarna för analys. Tyvärr är cirka 50 % av de diagnostiserade juvertumörerna elakartade, vilket är anledningen till att tidig upptäckt är avgörande.
Cellgiftsbehandling används ofta för att försöka fördröja sjukdomsförloppet vid aggressiv juvercancer och strålbehandling används ibland i de fall då det kanske inte är möjligt att ta bort hela tumören. Din veterinär kommer eventuellt att rekommendera någon typ av medicinering som hjälper till att behandla juvertumören eller ge smärtlindring.
Det övergripande målet med varje behandling är att öka din hunds välbefinnande och livskvalitet och att ge dig mer tid tillsammans med den.
Den goda nyheten är att risken för juvercancer hos hundar kan minskas avsevärt. En studie som publicerades i Journal of the National Cancer Institute visade att kastrering före det första löpet minskar risken till 0,5 %, medan kastrering efter det första löpet endast ökade risken till 8 %. Men efter två löpcykler upphör dock den skyddande effekten av kastrering och risken ökar till 26 %, troligen eftersom könshormonerna redan har påverkat juvervävnaden. Du kan alltså eliminera eller avsevärt minska risken för juvercancer genom att kastrera din hund antingen före det första löpet eller efter en löpperiod.
Eftersom hormoner hos tikar spelar stor roll för utvecklingen av juvertumörer är kastrering i alla åldrar ett effektivt sätt att förebygga juvertumörer, även om riskminskningen inte är lika stor som diskuterats i föregående stycke. Dessutom ökar risken för elakartade juvertumörer hos hundar som är överviktiga under könsmognaden, så det är också viktigt att hålla en hälsosam vikt. Att hålla hunden smal hela under hela livet har dessutom många andra hälsofördelar.
Precis som hos människor är tidig upptäckt avgörande, så det är viktigt att regelbundet undersöka din hund för att upptäcka juvertumörer och att uppsöka veterinären om du märker något onormalt. Din veterinär kan hjälpa dig att få svar på dina frågor och ge dig råd om hur du bäst kan ta hand om din hund när det gäller juvertumörer eller andra hälsoproblem.
Det beror på många faktorer. Om de inte behandlas kan juvertumörer leda till döden inom några månader. Genom operation och uppföljande behandling, när så behövs, kan vissa hundar leva i många år. Allt detta beror på typen av tumör, hur mycket den har spridit sig i kroppen och vilken behandling som ges.
Kastrering före det första eller andra löpet har en betydande skyddande effekt mot juvertumörer. Att hålla koll på din hunds juvervävnad bidrar dessutom till tidig upptäckt.
Man tar ett biopsiprov eller avlägsnar hela tumören som skickas till ett laboratorium för en patologianalys. Detta kommer att underlätta valet av behandlingsalternativ.
Granskat av Becky Mullis, DVM, DACVIM (Nutrition) och Emma Milne BVSc FRCVS.