Salukin är känd för att älska att slappa i timmar, men behöver ändå daglig motion. Salukin är hängiven men inte demonstrativ, är snäll mot barn och sitter gärna vid din sida.
Salukis tror att bilarna stannar för dem. Det är därför riskabelt att släppa en saluki lös i ett oinhägnat område.
Storlek:
Vikt:
Hane: 20,5–30 kg
Tik: 16–20,5 kg
Mankhöjd:
Hane: 68,5 cm
Tik: 61 cm
Utseende:
Dolichocefalisk (långt ansikte), (naturligt) slappa öron
Förväntningar:
Motionskrav: > 40 minuter om dagen
Energinivå: Lugn
Livslängd: 10–15 år
Tendens att dregla: Låg Tendens att snarka: Låg
Tendens att skälla: Låg
Tendens att gräva: Hög Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: Måttlig
Avlad för:
Att jaga gasell och hare
Päls:
Längd: Kort/lång
Kännetecken: Rak, platt
Färger: Vit, gräddvit, fawn, gyllenbrun, röd, gråsprängd, svart och gyllenbrun, tricolor, alla dessa med vit grund
Allmänt pälsvårdsbehov: Måttlig
Klubberkännande:
AKC-klassificering: Jakthund
UKC-klassificering: Fyrhundar
Förekomst: Inte särskilt vanlig
Trots att de varierar mycket i form har alla salukis en allmän greyhoundliknande kroppsbyggnad med långa, smala ben, en relativt smal kropp, ganska djup bröstkorg, lätt böjd ländrygg, liten midja och lång svans.
Salukis är smalare, tunnare och något mer kantiga än greyhounds. Salukins höftben syns vanligtvis, liksom de tre sista revbenen samt ett par ryggkotor. Salukin är byggd för både snabbhet och uthållighet och är en långdistanslöpare som hör till familjen vinthundar.
De olika stilarna återspeglas i de olika acceptabla höjderna: 58 till 71 cm för hanar, även om de flesta salukis numera hör till den högre delen av intervallet. Vikten kan variera enormt, från en liten tik på ca 16 kg till en stor hane på 30 kg.
Vissa salukis har långt, silkeslent hår på öronen, under svansen, mellan tårna och ibland på baksidan av benen och under halsen, medan resten av pälsen är kort och mjuk. Även om de flesta anser att det utmärkande fjäderliknande mönstret är rasens kännetecken, finns det även släta salukis med kort och slät päls. Alla färger är tillåtna, och rasen finns i nästan alla färger.
Personlighet:
Salukin är helt klart en familjehund och har en tendens att vara reserverad eller till och med blyg mot främlingar. Detta är en hängiven, men inte särskilt demonstrativ hund som gärna sitter vid din sida, men inte i ditt knä. Salukis är tysta i hemmet, mycket snälla mot barn och bra tillsammans med andra hundar. De är lämpliga vakthundar, men usla skyddshundar.
Salukis måste få chansen att springa, och springa snabbt, varje dag. Om de får denna chans är de måttligt lydiga, så länge de råkar vilja samma sak som du.
Salukis tycker om att slappa och älskar att springa, men lever för att jaga. Det råder ingen tvekan om att denna lugna, mjuka, eteriska varelse med stora oskyldiga ögon innerst inne är en seriös jägare.
Att leva med:
Salukis behöver sina bekvämligheter. En mjuk säng (helst din) och ett varmt rum står högst upp på listan. Med tanke på detta kan de nöja sig med att slappa i timmar. Men trots detta behöver de komma ut och tänja på sina gränser minst en gång om dagen. Deras oförmåga att säga nej när det gäller att springa efter vilda djur, i kombination med deras ovilja att komma när du ropar samt deras fasta tro på att alla bilar stannar för dem, gör att det är riskabelt att släppa en saluki lös i ett oinhägnat område.
Salukis är naturligt smala och många är extremt kräsna. Om du inte kan stå ut med att främlingar anklagar dig för att du inte ger din hund tillräckligt med mat, ska du inte skaffa en saluki.
Underhållet av den långhåriga varianten består av att borsta de långhåriga delarna ett par gånger i veckan, annars kan det bildas kladdar i öronen och mellan tårna där håret också är långt.
Hundar med mycket långhåriga öron kan behöva bära en öronstrumpa (snood) när de äter för att hålla öronen borta från maten. Långhåriga salukis är genetiskt sett långhåriga hundar. Kastrerade och steriliserade salukis får ofta lång päls på kroppen som kan behöva klippas för att behålla saluki-utseendet.
Historia:
Salukin är en av flera raser som kan spåra sina rötter tillbaka till de gamla egyptierna. Den har varit uppskattad sedan urminnes tider för sin förmåga att jaga gaseller, harar och andra snabba byten över heta öknar, vilket gav kungarna en sport och nomaderna mat. I denna kultur sågs hundar som orena och salukin fick därför ensam dela beduinernas tält och kallades "El Hor" ("den ädla").
Det var strängt förbjudet att para salukin med andra hundar, vilket gjorde att salukihunden förblev praktiskt taget oförändrad i tusentals år, trots att den alltid kommit i flera olika stilar. En del av denna variation berodde på rasens stora spridning i Mellanöstern, där olika stammar föredrog hundar som var bäst anpassade för att jaga vilt i olika typer av terräng.
När salukin kom till England i början av 1900-talet såg uppfödare till att standarden tog hänsyn till alla variationer i rasen. Salukin finns än idag i många olika stilar och alla är lika accepterade. Det avgörande provet har alltid varit att mäta salukins jaktförmåga, och både utställningssalukis och ökensalukis är fortfarande bra på att fånga harar. Men trots detta är de flesta salukis ännu skickligare på att fånga hjärtan.
