Silkyterriern är lekfull, kärleksfull och äventyrlig i liten skala och extremt aktiv, men på grund av dess storlek behöver den inte särskilt mycket utrymme för att motionera. Den har också busiga tendenser.
Silkyterriern skapades på 1800-talet i Australien, då man korsade en yorkshireterrier med en australisk terrier.
Storlek:
Vikt:
Hane: 4–5,5 kg
Tik: 3,5-4,5 kg.
Mankhöjd:
Hane: 25,5 cm
Tik: 23 cm
Utseende:
Lång rygg. (Naturligt) upprättstående öron
Förväntningar:
Motionskrav: 20–40 minuter om dagen
Energinivå: Mycket energisk
Livslängd: 11–14 år.
Tendens att dregla: Låg Tendens att snarka: Låg
Tendens att skälla: Högt
Tendens att gräva: Hög Socialt behov/uppmärksamhetsbehov: Högt
Avlad för:
Att jaga små skadedjur, sällskap
Päls:
Längd: Lång
Kännetecken: Rak
Färger: Blå och brun
Allmänt pälsvårdsbehov: Högt
Klubberkännande:
AKC-klassificering: Dvärghund
UKC-klassificering: Terrier
Förekomst: Vanlig
Silkyterriern är lång snarare än hög och har en atletisk kroppsbyggnad som inte stämmer överens med dess beteckning som dvärghund. I själva verket ska silkyterriern vara byggd för att kunna jaga små skadedjur.
Den är dock en dvärghund till storleken, då den endast väger 3,5–4,5 kg och bara är 23–25,5 cm hög.
Öronen är små, upprättstående och spetsiga och ögonen är små och mandelformade. Skallen är platt med ett kort stopp. Svansen är kuperad och bärs högt.
Pälsen är ett av rasens mest utmärkande kännetecken. Den är rak, silkeslen och glänsande. Istället för att sträcka sig ända ner till golvet som yorkshireterrierns päls, anpassar den sig till kroppens form. Dess färg är blå och gyllenbrun.
Personlighet:
Det här är ingen mesig knähund. Silkyterriern har en tuff karaktär och är alltid redo för utmaningar och äventyr. Den här hunden, som inte är medveten om sin storlek, skulle älska att jaga skadedjur om den bara fick chansen. Lyckligtvis kan silkyterriern tillgodose sina jaktbehov genom att leka och jaga leksaker i hemmet och på gården.
De är lekfulla hundar, men också kärleksfulla. Silkyterriers kan vara bra lekkamrater till hänsynsfulla barn. De är ganska snälla mot främlingar, men kan vara aggressiva mot andra hundar och husdjur. Silkyterriern är en bra vakthund (även om den kan anklagas för att skälla för mycket), men är för liten för att vara effektiv som skyddshund.
Lydnadsträning är möjligt, men det måste göras till en rolig aktivitet, annars vill silkyterriern inte vara med.
Att leva med:
Silkyterriern är ett bra val för de som söker äventyr i liten skala. Dessa hundar är extremt aktiva, men på grund av sin storlek kan deras motionsbehov tillgodoses i ett litet utrymme. Eftersom de är jakthundar i grunden bör man se till att de inte vandrar iväg på jakt eller efter vilt. Den som äger en silky måste ha ett gott sinne för humor för att kunna uppskatta de här rackarna som lätt hamnar i trubbel.
Pälsen behöver ganska mycket vård och bör borstas och kammas varannan dag. Regelbunden tvätt hjälper pälsen att se så bra ut som möjligt och förhindrar att smuts byggs upp och leder till trassel.
Historia:
Silkyterriern har några tuffa förfäder som härstammar från små skadedjursjagande terriers i Europa och senare även Australien. Rasen skapades i Australien i slutet av 1800-talet genom att korsa en yorkshireterrier och en australisk terrier i ett försök att skapa en hund som hade den australiska terrierns mer robusta kropp och yorkshireterrierns pälsfärg och -kvalitet. Efter bara några få generationer hade den nya rasen utformats och kallades för silkyterrier.
Det uppstod diskussioner om hur mycket den skulle väga och vad den skulle heta, men 1926 nådde man en kompromiss om vikten. Namnet tog längre att fastställa och bollades mellan allt från "Sydney silkyterrier" till "Australisk silkyterrier", innan det ändrades till bara "silkyterrier" när rasen kom till USA. Sedan American Kennel Club erkände rasen 1955 har den sakta men säkert fått lojala följare.
